2016-06-25
Jag förstår inte varför det är så svårt att glömma dig. Inte glömma helt och hållet, men inte behöva tänka på dig mer än vid vissa tillfällen. Nu sitter jag här igen och tänker på dig. Gråter för att du inte vill ha någon kontakt med mig. Gråter för att jag tänker på allt som hände under tiden som vi umgicks och allt som hände under tiden som vi inte umgick som jag alltid tänkte att jag skulle berätta för dig. Jag vill träffa dig för jag vill ha dig i mitt liv, men jag vill inte träffa dig för jag vill inte visa dig vem jag blivit eller alla misslyckade saker jag gjort gång på gång. Jag saknar dig så otroligt mycket ska du veta. Ibland tänker jag på vad som skulle hänt om vi träffats. Vad skulle du sagt och vad skulle jag sagt. Jag vet att jag hade sagt sanningen, även om jag inte alls vill säga det till någon. Du brukade ha den inverkan på mig så varför skulle det ha ändrats. Ibland kan jag se den sista sessionen mellan oss framför mig, det var så fint. Vi skulle skiljas åt, jag grät otröstligt för jag visste att vi aldrig mer skulle ses, men du tog min hand och sa att vi skulle fortsätta hålla kontakten. Jag trodde dig till tusen. I ett halvår gick jag och väntade på ditt samtal, men inget skedde. Jag mailade dig och fiskade efter ett möte med ett svepskäl. Då var det som om allt var som det brukade mellan oss. Men sedan dess har det varit dött från ditt håll. Jag undra vad som hade hänt om jag inte tagit kontakt då. Eller mest om vad som hänt om jag inte skrivit det förbannade brevet där jag försklarade hur mycket du betydde (-er?) för mig. Jag hatar att du hände i mitt liv. Varför kunde du inte bara lämnat mig ifred som alla andra gjorde. Kunde jag inte bara ha fått lunka på i min ensamhet utan att du brydde dig för mycket. Alla andra kunde bara låta mig gå förbi utan att ens se åt mitt håll, men du skulle givetvis lägga dig i och bry dig om mig. Varför?