Come Away With Me
Första gången jag såg dig föll jag handlöst för dig. Det var 886 dagar sedan. Tiden sedan dess har gått så fort. Har tänkt på dig periodvis, men alltid varit övertygad om att vi aldrig skulle mötas och därmed låtit mina känsor för dig svalna. Varje gång jag går förbi din port värmer det i hjärtat men samtidigt gör det ont att veta att chansen för oss är typ 0 %. När jag såg att du var på minglet kom mina känslor tillbaka.Du har ändrats. Dina ögon framträder mer nu med glasögon. Det klär dig. Din frisyr var som tur var tillbaka på det perfekta sättet som jag minns det som för två år sedan, inte det snaggade du hade en tid för ett tag sedan. Tur nog hälsade du inte på mig. Är övertygad om att vi fick ögonkontakt en del gånger när vi stod i foajen, men något inom mig säger ändå att jag bara inbillar mig. Vid middagen måste folk ha undrat vad jag höll på med när jag helt plötsligt var tvungen att böja mig lite åt vänster för att se på dig. När du gick förbi mig kändes det som om hela världen stannade upp. Jag ville att du skulle se mig, men ändå ville jag inte det. Jag vill vara on point om du ska se mig. Hoppas att jag får det jobbet som ligger nära dig (inte bara på grund av dig utan för att jag vill) så kan våra vägar mötas. Kanske ses vi i trappen och jag får möjlighet att verkligen hälsa på dig. Det är en dröm jag har, men först måste jag kämpa för att få jobbet och jobba upp mitt självförtroende så att jag kan ta kontakt med dig. Längtar till den dagen.